Hemlängtan
Mjaha, då var helgen över. Memil for för några timmar sen, tårarna bara sprutade.. nu har det lugnat ner sig för stunden.. Det som är extra jobbigt är att den här gången blir han borta 2 veckor.. Måndag - lördag är han ute i fält, så det är mkt möjligt att vi inte ens kan prata i telefon alls i veckan. Kul?
I fredags myste vi, såg lite tv och gjorde en ganska tidig kväll. Lördag sprang vi lite ärenden på stan, myste ännu mer, käkade, gjorde oss klara för att dra mot David och Sylvia. Sen skulle det egentligen bli Bränna men vi orkade inte med kön utan drog istället till Olivers. Emil fick bära mig lite då och då pga skavsår. Två stycken tår, båda hälarna och sidan på ena foten är drabbade ordentligt! Å andra sidan är mina ben fulla i blåmärken efter att han burit runt på mig, varför ska min kropp vara så känslig och få blåmärken för minsta lilla? Mötte iallafall upp Johannes och drog hem hit för lite vin efter krogen. 
Rent känslomässigt har jag varit ett nervvrak den här helgen. Alla känslor har funnits där:
Glädje, tårar, skratt, kärlek, längtan, irritation, you name it!
Jag lever på hoppet om bättre tider, men det känns som att jag levt på det här hoppet så länge att jag börjar tveka. När ska det någonsin bli en ordentlig nerförsbacke? När kommer tidpunkten då allt bara smider på? Just nu vill jag bara att det ska bli torsdag så jag kan fara hem till Piteå, har en sån sjuk hemlängtan för tillfället..
Hua, kändes bättre att veta att Johan inte har med den så jag inte går runt och väntar ett samtal förrän efter lördag. vet själv hur det är i fält det är inget man har tid, ork eller ens tänker på.:(
Kan förstå det på ett sätt, nu går man ju med mobilen överallt bara för att inte missa OM han skulle ringa.. Jag tycker dock att det är värt det, han har som sagt att det blir på kvällen innan dom lägger sig han ringer, om han har möjlighet dvs. Var så skönt när han ringde och sa godnatt tidigare ikväll :)
